Det går inte att skriva poesi om Italien
Hela landet håller hårt fast i verkligheten
Sitter fast i sin egen köttiga rot

Pescara
Värmen lever överallt

Det går inte att skriva poesi i Italien
Livet är konkret och verkligt
Barnen hoppar i trampolinen
Sedan äter de pizza

Förmiddagsruschen i en köttbutik
A chi tocca?
Alla får sin sak i sin tur. Kött mals, skärs, lagas i skivor.
Allting är så enkelt och självklart.
Ändå är allt detta omöjligt i norden.

Alla böcker om Italien gapar över det enkla och självklara
Så här ska man skriva om Italien:
Busschauffören är glad och viftar med händerna. När en passagerare inte har bagage för bagageluckan deklamerar han Madonna mio come fortunato sono io
Det är fint. Sådant ser man inte i Esbo.

Och förstås alltid om byggare som är försenade. Som om de alltid skötte sitt jobb punktligt i norden. Som om väntande och besvär skulle vara finare utomlands. Och bara vad man kan tänka sig i Italien.

Men i själva verket: allting fungerar. Allting går sin gång. Beställer du en säng kommer den i förtid, och sätts ihop snabbt och gubbarna tar i hand och undrar vem du är och varifrån du kommer.

I själva verket är det bästa i Italien maten
Färska fiskar och fast pasta
De raka, köttiga enkla konkreta nöjena

Går det att vara intellektuell i Italien?
Jag betvivlar
Ändå måste det finnas
Men hur hinner man tänka
Mellan den perfekta pizzan och den perfekta pastan
Och eftermiddagar under ett parasoll på stranden

Och hur ska man kunna skapa
Med tusen och tusen år av kultur

Märklig
Är finska sommaren
En kuriositet
Vacklande
Kall och klar är natten, på dagen blåser vinden upp och solen värmer

Inte rakt på sak som sommaren i Italien:
Varm vind från havet, het sand, god mat, parasoll, barn som hoppar i trampolinen, morföräldrarna vaktar, baddräkterna är små och kropparna brunbrända, sedan äter man pasta med blåmusslor, eller pizza, bianco o rosso, 2 euro styck.

Jag läser i tidningen
Om en finsk kvinnas dröm
Att ha ett bulldoftande kafé i Italien

Och tycker genast lite synd om henne
Bulldoft är det sista jag kan tänka mig i Italien

Ett italienskt kafé
Kallas för bar
Är ett monument till snabbhet och effektivitet
Bakelserna är kladdiga och söta. Men inte söta till utseendet, de är strängt formade cornetti med marmeladfyllning, små fyllda degskal, torra småkakor, inga ser hemtrevliga ut.

Kaffet kommer snabbt, dricks snabbt, med mycket socker i bottnen på koppen.

Kaffemaskinen väser, tallrikarna klirrar mot disken, servitören jobbar effektivt, caffé säger du med eftertryck, först i kassan och sedan vid disken, un bottiglietta d’aqua om det är varmt ute, och på fem minuter har du krånglat dig ur kaffemaskinen och står på gatan i bländande hetta, uppskruvad av koffein och socker, med en iskall halvliters plastvattenflaska i handen, färdig för följande äventyr.

Hemtrevnad, mysighet
Söker många i Italien
Men finns det?

Finns så mycket skönhet, livet är så enkelt

Men inte gulligt. Tvärtom, är naturen överraskande sträng på nära håll. De vackra medeltida städerna har massiva murar, stängda fönsterluckor, en grov yta.

Så svårt att förstå detta i norden, var vi omger oss med gullighet utan att själv ens märka det: pastellfärgade väggar, trävillor med vackert utsirade dekorationer, spetsdukar och jordgubbar med vispgrädde.

Vad är det mot: tiramisu, kaffe på fem minuter, blodröd tomatsås och fiskrätter som simmar i olja och salt, torn av bläckfisk och ostron med citron på, städer så högt upp på kullar att man inte orkar gå dit, hetta så man stannar inne, svarta nätter, varmt hav, överallt små autostrador, små bilar, torra trädgårdar, cigaretter, tåg som stannar vid varje station, mänskor överallt som talar alla språk på högsta volym och lämnar efter sig vattenflaskor, chipspåsar och ihopskrynklade kartor.

I norden lever sommaren långsamt, sirligt, i ljusa nätter.

Nu har jag hunnit lägga upp artiklarna jag skrev för Studentbladets 100-årsjubileumsnummer.

Studentbladet nr 8 november 2011: Uppvaktning

Studentbladet nr 8 november 2011: Radikala Stenius

Untitled from ratata tv on Vimeo.

Filmade förra veckan ett inslag för bloggsajten Ratata. Det är gjort med nollbudget, jag står i secondhand-butiken Penny Lane och pratar om kläder jag plockat ur deras utbud. Hade ändå gjort ett manus, jag skrev upp på en papperslapp vilka alla accessoarer jag borde komma ihåg att nämna.

Jag jobbade deltid som anmälare på FST 2001-2004, så jag har en hel del erfarenhet av att vara framför kameran. Men riktigt YLE-svenska blev det inte, jag överartikulerar originell till exempel. En kul grej att göra i alla fall!

Malin Nyqvist har filmat, Inka Hietala-Sadian ordnade filmningen.

Men först prövade jag på att blanda till turkost. Lyckades inte särskilt bra. Beryl tröstade mig med att turkos faktiskt är en svår färg att få till, den borde man köpa färdigt blandad.

Jag måste se över vilka blåa färger jag har i min låda. Jag får inte till turkost, därför blev färgerna på den här bilden inte riktigt rätt.