En påminnelse om faran med att ge goda råd till andra

Jag har äntligen fått cykeln i skick och kan komma igång med att bättre lära känna mina nya hemtrakter här i Ekenäs.

Idag cyklade jag till Sjövik simstrand, där jag hoppas jag kan bada i sommar!

Cykeln är nygammal och en påminnelse om att jag borde vara försiktig med att ge råd åt andra.

Det är min mammas gamla cykel, som hon skaffade efter att jag pratat om hur härligt det är med en riktigt stabil damcykel.

Men hon gillade inte den. Tycker cykeln är för tung. Stabila damcyklar är mera min grej! Så jag fick den.

Epidemin som svepte över Finland för tio år sedan

För 10 år sedan härjade en epidemi i Finland. Jag lärde mig att känna igen hostan. Hörde när någon hade sjukdomen på hur de hostade. En torr, envis hosta som skrällde några bänkrader från mig i spårvagnen och bussen.

Jag talar om mykoplasma. Blev påmind av Facebook idag om att jag för exakt tio år sedan kom fram till att jag troligen var mykoplasma-patient.

Det var en lömsk sjukdom. Jag fattade att gå till läkare och få rätt antibioitika först när jag varit sjuk i flera månader.

Började som en hosta i november, men jag hade inte feber så tog det inte på allvar. Trots att jag höll på att hosta ut lungorna.

Det blev bättre, men så återkom hostan på nytt och på nytt.

Sjukdomen var lite mildare varje gång den återkom, men det tog aldrig slut.

Först när min mamma fått diagnosen mykoplasma fick jag medicin och blev bättre. Det var en viss sorts antibiotika man måste ta.

Bilderna i det här inlägget är från januari 2011. Jag ser så blek och trött ut på fotona från den vintern. Jag försökte ta dagens outfit till bloggen, men kunde inte dölja hur risigt jag mådde.

Våren som sedan kom blev en nystart i livet. Men det är en annan historia.

Den sista festen före pandemin

Facebook påminde mig om att det är exakt ett år sedan jag och en kompis tittade på ett stort fyrverkeri i Östra hamnen i Hamgö.

Följande dag, 8 mars, spreds coronaviruset till många på en konsert i Helsingfors.

Och sedan stängdes mer och mer av samhället ner. Det gick otroligt snabbt.

Inte anade jag hur illa det skulle bli och hur länge det skulle hålla på den där kvällen för ett år sedan.

Stora klungor med mänskor stod i hamnen och beundrade det maffiga fyrverkeriet, och jag hade inte en tanke på coronaviruset fast det varit i nyheterna länge redan.

SATC 2 har inte åldrats väl och därför är den min guilty pleasure

Vem älskar inte att se på film som en snuttefilt. Hade svårt att somna igår och kollade på början av Sex and the City 2 som kom på tv. Och det finns så mycket att säga om filmen att jag somnade gott när jag räknade alla problematiska och knäppa saker i filmen.

Några observationer (fullt av spoilers och du måste ha sett filmen för att fatta vad jag menar):

Jag tycker synd om Mr. Big som bara vill chilla efter en lång dag på jobbet

Carries och hennes mans gräl i början av filmen gör mig mer frustrerad för varje gång jag ser filmen.

Å ena sidan förstår jag Carrie. Hela hennes livsstil handlar om att synas på stan, och eftersom hon är författare och kolumnist sitter hon hela dagen hemma och vill förstås ut på kvällen.

Men hur är hon så tvärsäker på att det här är rätt för dem båda? Hon verkar ha noll förståelse för Mr. Big, som har gjort långa dagar på jobbet och bara vill chilla framför tv:n

Usch, om nån skulle försöka tvinga mig ut var och varannan kväll skulle jag ta ut skilsmässa så snabbt. Hemmakvällarna är heliga för mig.

Mängden lyx och materialism

Jag älskar att se på gängets resa till Abu Dhabi. Lyxflyget. Egen bil för alla. En hel lägenhet på hotellet. Egen butler för alla. Perfekt frissa på flyget. Det är ju vidrigt egentligen men just för att det är så grisigt älskar jag att se på det. Det är som att äta en stor glass med extra allt.

Det som gör lyxen lite extra äcklig är att filmen kom ut 2010 om jag minns rätt, efter finanskrisen.

När tv-serien kom ut levde vi i en lång högkonjuktur där det blev mer och mer populärt med lyx ditt och märkes datt. Så serien höll sig inom tidsandan.

Men när den andra SATC filmen kom ut kändes lyxen redan absurd.

Och idag är den ännu mer bisarr.

Som världen ser ut idag med pandemin och dess efterverkningar… yayks.

Ack ja, skulle säkert finnas mycket att hitta i den här filmen som kunde betecknas som problematiskt. Men vi låter det vara här.

Stackars Mr Big! Han vill bara äta lite god mat framför ett najs tv-program. Men det får jag göra, ha ha. Har igång brasa och allt.

Att flytta mitt i en pandemi

Köpte en ny gul soffa till min nya lägenhet.

Det är konstigt att flytta och byta ort mitt i en pandemi. Jag bor nu i Ekenäs, och har småningom fått det mesta i ordning här hemma.

Om det inte var en pandemi. Då skulle jag förstås försöka träffa så mycket mänskor som möjligt och lära känna folk i Ekenäs och omkring.

Men som det är nu är allt det sociala på en miniminivå.

Jag sydde fast en poppanaväv jag gjort som barn på en soffdyna.

Snart har det varit ett helt år av det här. Och inte ser man något slut i sikte.

Om jag flyttat hit under mer normala förhållanden skulle jag säkert ha saknat Helsingfors mer. Det skulle ha varit en grej, att lämna spårvagnar klädaffärer krogar kafeer osv för småstaden.

Men nu känns det som helt detsamma var man bor.

Insert title here feat. körsbärsblom

IMG_6133 (2)

Jag har fortfarande inte beslutat om denna sida ska vara en blogg eller min portfolio. Just nu får det vara lite av båda, och jag kommer med ett försiktigt hej, och hälsningar från distansjobb. Jag jobbar just nu för Yle Västnyland, men har inte besökt redaktionen på en månad minst och det gör att jobbet känns lite overkligt.

Vad annat? Jag har varit mycket ute och njutit av våren. Tagit bilder på blommande körsbärsträd som alla andra.

IMG_6143

Jag har skaffat ett konto på Tiktok! Och det är så kul! Fagerdam heter jag där. Den utlösande faktorn var att jag skrev en grej om ungdomsgårdar, och hur de har kontakt med kidsen på distans. Men inte tog det länge förrän jag blev hooked. Tiktok is my cardio.

Jag fick också ut en Youtubevideo igår, där jag visar upp min senaste dagbok. Jag tycker det här med att hålla på med bulletjournal, kalenderpyntande och produktivitet har gett mig så mycket när det gäller att vara organiserad och få saker gjorda. Och ha kul förstås.

Annat? Jag har gått Friday Lab den här våren. Kom lite dåligt igång med kursen, pga lifvet, coronan, allt. Men har sedan kommit ikapp och kan rekommendera den om du vill få lite ny inspiration!

Det var ungefär det. Allting har överskuggats av pandemin den här våren. Jag har sist och slutligen inte påverkats så mycket av coronaepidemin, eller inte påverkats så mycket negativt, men jag saknar att få krama brorsbarn och gudbarn.

De svarta kepsarna och skåpbilen

Som jag redan nämnt kommer min gamla blogg på Ratata att stängas ner och raderas senare i år. Jag satt idag och läste lite gamla inlägg där och hittade ett som fortfarande känns aktuellt. Så varsågoda, ett blogginlägg från 5.3.2016 i repris:

05.03.2016 kl. 12:56

Saker man gör en torsdag och fredag på Yle: ringer polisen flera gånger för att utreda om det finns någon sanning i kidnappningsrykten som lyssnare mejlat om. Polisen hade inte fått några anmälningar om kidnappningsförsök.

Jag nöjde mig med att skriva ett tweet med länk till polisens pressmeddelande från jobbets konto.

Hbl har tydligen försökt få tag på den person som skickade iväg det ursprungliga mejlet om kidnappningsförsök, utan att lyckas. Det finns en kort artikel i Hufvudstadsbladet idag.

Det har alltså cirkulerat ett mejl om kidnappningsförsök. Jag har läst det urpsrungliga mejlet, som varnar om att mörkhyade män som talar arabiska försökt locka en 10-årig flicka  in i en svart skåpbil. Det står också att man ska skicka tips till polisen.

Men polisen hade alltså inte fått in tips eller anmälningar. De verkade inte alls veta vad det handlade om första gången jag ringde på torsdag, på fredag kunde de berätta att det fanns ett pressmeddelande om att de fått höra om ryktena.

Alldeles nyligen cirkulerade ett liknande rykte i Esbo – skåpbilar och kidnappningsförsök – som visade sig vara bara rykten. Folk hade visst trott att alldeles oskyldiga skoltaxin kördes av kidnappare.

Jag tar upp det som ett exempel på hur all världens hujsiga berättelser cirkulerar där ute, berättelser som är lätta att ta till sig, och också den som inte betecknar sig som rasist eller skulle rösta på ett parti på den yttersta högern kan tro på och dela vidare.

När jag lyssnade på Daniel Poohls föredrag på Mediespråk-seminariet fattade jag inte riktigt det här med att han talade om ytterhögerns berättelser. Jag satt där och undrade varför han använde ordet berättelse, själv brukade jag då använda ordet agenda. En rasistisk agenda.

Men nu fattar jag. Den här storyn om hur en tio-årig flicka lyckades undkomma en massa män i svart keps som försökte få in henne i en skåpbil är en häftig berättelse. Den är inte uttalat rasistisk. Det står inte utskrivet “så här tycker vi om mörkhyade män som talar arabiska”. Nä det är skurkar som råkar vara mörkhyade och arabiska.

Jag blir alldeles matt av att försöka kämpa emot de här berättelserna, som är så engagerande och bra berättade och just så pass luddiga att det är svårt att komma in med en tydlig – nä men. Med hjärtenypande detaljer som barn i fara.

Och jag tänker på hur det hänger ihop med mobbning. Om alla i skolan/arbetsplatsen har beslutit att Pelle/Lisa är en kakkapylly/satmara så körs allt de säger eller gör genom det filtret. Och det cirkulerar historier som stärker den berättelsen.

De här berättelserna smittar. De är engagerande, de låter som de kunde vara sanna. Människor som i princip tycker att de behandlar alla lika, kan ändå sprida  vidare berättelsen om de mörka männen som försökte  kidnappa barn. Och sprider därmed misstankar mot mörkhyade, arabisktalande män.

Så en person som inte kallar sig rasist kan ändå sprida en rasistisk berättelse.

Hur som helst, i det här fallet är det troligtvis bara fråga om ett rykte. Men vem sätter igång sådana rykten? Varför skickar man varningsmejl till en massa mänskor?

Vem är det som äter lunch i parken?

Ibland stöter man på saker som får en att krafsa sig i huvudet och undra vad i… som i fredags när jag såg en jättestor rovfågel i Hesperiaparken, alldeles vid Tölöviken. Enligt en biologvän är det en duvhök. Och min gissning är att puppekanin fått sätta livet till.

Jag vågade inte gå så väldigt nära, ville inte störa fågeln. Efter en stund var det några andra också som stannade upp och såg på höken. Den tittade upp på oss och funderade lite och fortsatte sedan med sin lunch.

Passar samtidigt på att dela en video från i somras, när jag såg några vitsvanshjortar simma i Barösund.

Jag har börjat lägga upp min naturobservationer på Youtube, för det känns som att de går att hitta lättare där. Och så behöver jag inte spara filmerna på telefonen. Jag har satt dem som olistade, så att de som börjat följa min Youtubekanal för att få se videor om planering och bulletjournals inte plötsligt får simmande hjortar i sitt flöde.

Kryper runt i ett låst rum på bokmässan

På årets bokmässa i Helsingfors fick jag jobba med Svenska Yles escape room, som hade temat fake news. Jag jobbade lördagen på mässan. Dagen började med att jag själv tillsammans med en kollega skulle testa rummet.

Jag hade fått lite vinkar om vad där skulle hända på vårt planeringsmöte, så vi kom ut rätt snabbt. Vet inte hur jag annars klarat mig för jag har inte prövat på escape room förr!

Inuti var det mycket mörkt och klaustrofobiskt. En av uppgifterna var att avgöra vilka av en bunt nyhetsartiklar som var fake.

Det blev en kul dag på mässan. Jag pratade med folk, briefade dem som skulle in i rummet och så återställde jag vårt escape room.

Jag fick återställandet riktigt i system till slut. Först in bakvägen och lokalisera alla lås och grejer som deltagarna använt. Sedan börja låsa dörrar och sätta tillbaka saker. Till slut en sista titt, rätta till mattorna och sen ut framvägen.

Vårt escape room var jättepopulärt på mässan, det var nästan hela tiden fullt!

Oktober i min bulletjournal

Jag har just inrett en ny anteckningsbok till att vara min bulletjournal för hela hösten. Men på riktigt är jag ivrig på nästa år, för då har jag tänkt använda en Hobonichi Mega Weeks som bulletjournal… en japansk kalender alltså som har över tvåhundra tomma sidor längst bak så jag får det bästa av två världar!

Efter att ha haft en bulletjournal i två och ett halvt år trivs jag mer än någonsin med att använda en bujo. Med det menar jag – hela den viktiga funktionen i att ha to do-listor som är strukturerade och hjälper mig att prioritera och använda min tid på ett bra sätt.

Att dekorera och pyssla är också kul. Men att skriva siffrorna 1 till 31 varje månad och göra hela kalenderbiten – mjah, KAN ju göra det men om jag slipper så känns det skönt.

Jag har den senaste månaden varit jätteivrig med att göra videor för Youtube. Hela fyra nya videor väntar på dig där om du missat dem. Ta fram en kopp te, och njut.