Som jag redan nämnt kommer min gamla blogg på Ratata att stängas ner och raderas senare i år. Jag satt idag och läste lite gamla inlägg där och hittade ett som fortfarande känns aktuellt. Så varsågoda, ett blogginlägg från 5.3.2016 i repris:
Saker man gör en torsdag och fredag på Yle: ringer polisen flera gånger för att utreda om det finns någon sanning i kidnappningsrykten som lyssnare mejlat om. Polisen hade inte fått några anmälningar om kidnappningsförsök.
Jag nöjde mig med att skriva ett tweet med länk till polisens pressmeddelande från jobbets konto.
Hbl har tydligen försökt få tag på den person som skickade iväg det ursprungliga mejlet om kidnappningsförsök, utan att lyckas. Det finns en kort artikel i Hufvudstadsbladet idag.
Det har alltså cirkulerat ett mejl om kidnappningsförsök. Jag har läst det urpsrungliga mejlet, som varnar om att mörkhyade män som talar arabiska försökt locka en 10-årig flicka in i en svart skåpbil. Det står också att man ska skicka tips till polisen.
Men polisen hade alltså inte fått in tips eller anmälningar. De verkade inte alls veta vad det handlade om första gången jag ringde på torsdag, på fredag kunde de berätta att det fanns ett pressmeddelande om att de fått höra om ryktena.
Alldeles nyligen cirkulerade ett liknande rykte i Esbo – skåpbilar och kidnappningsförsök – som visade sig vara bara rykten. Folk hade visst trott att alldeles oskyldiga skoltaxin kördes av kidnappare.
Jag tar upp det som ett exempel på hur all världens hujsiga berättelser cirkulerar där ute, berättelser som är lätta att ta till sig, och också den som inte betecknar sig som rasist eller skulle rösta på ett parti på den yttersta högern kan tro på och dela vidare.
När jag lyssnade på Daniel Poohls föredrag på Mediespråk-seminariet fattade jag inte riktigt det här med att han talade om ytterhögerns berättelser. Jag satt där och undrade varför han använde ordet berättelse, själv brukade jag då använda ordet agenda. En rasistisk agenda.
Men nu fattar jag. Den här storyn om hur en tio-årig flicka lyckades undkomma en massa män i svart keps som försökte få in henne i en skåpbil är en häftig berättelse. Den är inte uttalat rasistisk. Det står inte utskrivet “så här tycker vi om mörkhyade män som talar arabiska”. Nä det är skurkar som råkar vara mörkhyade och arabiska.
Jag blir alldeles matt av att försöka kämpa emot de här berättelserna, som är så engagerande och bra berättade och just så pass luddiga att det är svårt att komma in med en tydlig – nä men. Med hjärtenypande detaljer som barn i fara.
Och jag tänker på hur det hänger ihop med mobbning. Om alla i skolan/arbetsplatsen har beslutit att Pelle/Lisa är en kakkapylly/satmara så körs allt de säger eller gör genom det filtret. Och det cirkulerar historier som stärker den berättelsen.
De här berättelserna smittar. De är engagerande, de låter som de kunde vara sanna. Människor som i princip tycker att de behandlar alla lika, kan ändå sprida vidare berättelsen om de mörka männen som försökte kidnappa barn. Och sprider därmed misstankar mot mörkhyade, arabisktalande män.
Så en person som inte kallar sig rasist kan ändå sprida en rasistisk berättelse.
Hur som helst, i det här fallet är det troligtvis bara fråga om ett rykte. Men vem sätter igång sådana rykten? Varför skickar man varningsmejl till en massa mänskor?
Helena von Alfthan 